Bolivia är idag kanske mer politiskt aktuellt än någonsin.
Landet går igenom en samhällsförändring befolkningen aldrig tidigare skådat ledd av landets första president tllhörande ursprungsbefolkningen. En process som under sommaren attackerats blodigt av landets oligarki och extremhöger.
2006 tog en lång era av högerpolitik slut. Vänsterpartiet MAS (Movimento al socialismo) segrade och landet fick genom Evo Morales Bolivias första president tillhörande urspungsfolk. Detta till trots att 70 % av befolkningen är ursprungsfolk. Befolkningen har tidigare fungerat som röstboskap åt de olika högerpariterna.
Sedan 90-talet har ursprungsfolksrörelsen i Bolivia, precis som i resten av Latinamerika, växt sig stark. Under 2000-talet hade rörelsen blivit så stark att dess protester lyckats lamslå hela landet. Gaskriget 2003 är kanske det tydligaste exemplet. Protesterna mot att vinsterna från gasen inte kom befolkningen till del och för en nationalisering av gasen ledde till att folket lyckades avsätta den dåvarande högerpresidenten och få till en ny lag gasexploteringen. 70 personer mördades under den mycket hårda reprssion protesterna mötte . Redan tre år tidigare år 2000 gick befolkningen i staden Cochabamba ut på gatorna och förhindrade privatiseringen av stadens vatten.
Under presidentvalet 2002 stärkte vänsterpartiet MAS sin position och blev landets andra största parti. Känslan av möjlighet till förandring växte och under valet 2006 lyckades de äntligen tillsätta sin egen president och regering. Många som förut inte intresserat sig för politik såg möjligheter när presidenten och regeringen för första gången bar deras kläder och talade deras språk. De blev något de kunde identifiera sig med.
Morales vann valet genom löften om nationalisering av gasen och oljan samt stora satsningar på skola och sjukvård, samt utökade rättigheter för ursporungsfolken. Det största projektet som han åttagit sig under sin första mandatperiod är att formulera en ny konstitution, som ska utöka ursprungsbefolkningens rättigheter och inleda en demokratisering av samhället och dess instutioner samt en rättvisare fördelning av samhällets resurser. För att formulera konstitutionen har en konstituerande församling tillsatts, bestående av sociala organisationer och övriga samhälliga aktörer. Konstitutionen ska senare i år röstas igenom och godkännas av befolkningen.
De har genomförts stora alfabeteseringskampanjer, en gemensam pensionsfond, kampanjer för att få barn att stanna i skolan, en del i detta är att ge familjen ekonomiskt stöd fr varje år som barnen slutfr i skolan, för att undvika barnarbete. Regeringen har även inlett en jordreform för att omfördela jorden mer rättvist. En del av gasen har nationaliserats men majoriteten är fortfarande privat. Regeringen har fått kritik för detta och för att de inte tagit tag i jordreformen ordentligt.
Motståndet från högern och de rikare områdena har varit mycket kraftigt. De anklagar regeringen för att vara odemokratisk och att han stjäl pengar och lägger i egen ficka. En av landets rikaste regioner Santa Cruz försker bryta sig ut och självbestämmelse. Regionerna begärda folkomrösting och har fått med sig andra regioner rika på naturesurser. Anledningen till att det vill bryta sig ur, är att regeringen vill dela vinsterna från utvinningen av landet naturresurser lika melan regionerna. De västra regionerna Beni, Santa Cruz, Pando och Tarija, kallade halvmånen, som är rika på såväl kapital som naturesurser motsätter sig detta vill fortsätta ha vinsterna för sig själva. Samma regioner, från halvmånen, har begärde under våren omval av regeringen och presidenten Evo Morales. Presidenten gick dem till mötes och sa “Om folket inte vill ha mig avgår jag” och utlyste folkomröstning. I valet 2006 vann Morales med 52 %, i den nya folkomröstingen som utlystes i år var reslutatet 63%.
Högergrupperingar och guvernörer från halvmånen nöjde sig inte med folkomröstningen. Veckorna efter omröstningens slut tog de till allt våldsammare metoder. Vägar blockerades. skolor brändes ner och de attackerade den folkstödda regeringen. Blockaderna har lett tlll stora ekonomiska förluster för regeringen. Atentat mot landets gasledningar till Brasilien har varit allra mest kännbara. När regeringen försökte få bukt med problemet och satt in polis anklagade de dem för att vara facister.
Oenigheterna mellan de rikare regionerna och resten av befolkningen är stora. Rasism växer från båda håll, de rikare anklagar ursprungfolken för att vara dumma indianer, ursprugsfolket svara med att de är europeer som inte har med Bolivia att göra.
Under augusti har våldet från högern intensifierats och blivit allt råare. Attackerna från högern riktades nu mot alla regeringstrogna som kom i deras väg. Den 11:e september kom kulmen på veckor av våld. Paramilitärer gick på order av den högerguvernören Leopoldo Fernandez in i byn Colija och massakrerade minst 14 bönder på väg att delta i en kongress i en gränstad till Brasilien. undantagstillstånd utlystes och regeringen hotade med att sätta in militär i Santa Cruz där vålder varit som kraftigast. Delstatsguvernören fängslades veckan efter. En vecka efter massakern gick oppositioen med på en dialog med regeringen. Kraven från oppoitionen är bl a att en större del av gasvinsterna ska stanna i de regioner där den utvinns, att formen för omröstningen om konstitutionen ska ändras och att de ska framskjutas i tid. Huvudkravet är dock en regional folkomröstning för utökade autonomi åt regionerna.
Högerns krav är ett utrbrtningförsök av landet oligarki. Ett försök att bibehålla sina privellegier och avstå ansvar för demokratisering och den sociala upprustningen av landet. De senaste månadens våld måste ses i ljuset av Evo Morales ökade stöd i de västra delar som traditionellt sätt varit stabila högerfästen. Våldet var en desperat handlingen av från en av latinamerikas äldsta oligarki påväg att förlora både sina privelegier och si social bas.
I och med den nya regeringen är många politiker idag gamla folkkämpar och kokaodlare istället för västerländskt skolade politiker eller affärsmän. Den lokala borgmästaren i Chapare och f.d kokaodlaren Feliciano Mamani understryker att de nya politikerna har sötrre förtroende från foket och ses som mer ärliga. Folkets inträde i maktens centrum har ocksåfört folket ut på gatorna.
I staden Cochabamba fylls stadens centrala torg dag efter dag med sociala organisationer. På dagarna står informationsborden täta och kampanjer från de sociala organisationerna. Här finns jämställdhets organisationer som jobbar mot våld i hemmet, miljöorganisationer, regeringspartiet MAS och folkbildningsorganisationen för ursprungsfolk Red Tinku. På kvällstid blir folkmassorna allt tätare. Överallt diskuteras det, de hetaste diskussionsämnena är den nya konstitutionen och förstatligandet av gasen.
Här hålls öppna föreläsningar och utbildningar om Bolivias sociala historia. Här diskuteras ursprungfolkens historia och kulturens roll idag. En av föreläsarna säger att ” Förändringarna inledds inte när Evo Morales blev president. Arbetet med att återvinna vårt värde som folk inleddes samma dag som spanjorerna inkräktade vårat land och tog det ifrån oss.” Stämningen på torget är livfull, aktiviteterna många och engagemnaget stort. Det känns att det är här bland folket som förändringen av Bolivia sker.
Feliciano Mamani är övertygad om att förändringen är oåterkallig. “Det finns ingen återvändo. Ifall Morales avsätts kommer den verkliga revolutionen äga rum”
