Dom kallar Colombia en demokrati, ett land där man får säga vad man vill, till vilket pris undrar jag då. Dom säger att Colombia utvecklas ekonomisk, för vem undrar jag och 23 miljoner colombianer, som befinner sig under fattigdomsgränsen.
“Dom dödade min bror”
“Dom dödade min systers två barn”
Alla känner någon som har blivit mördad av militären eller de paramilitära grupperna i Colombia.
Morden blir bortförklarade som olyckor eller det sägs att de tillhör grupper som klassificeras som terrorister. Här i Colombia räcker det med att organisera sig som student, tillhöra en vänsterorganisation eller bara en grupp som inte håller med regeringen för att vara terrorist eller bli misstänkt. En vän till mig berättade att när hon pratade med en nära vän hade hon sagt att hon inte höll med presidenten, Uribe, i en sakfråga. Vännen frågade då om hon var terrorist. Minsta oppositionella uttalande och dina närmaste vänner börjar titta snett.
I Colombia finns idag ca 4,5 miljoner interna flyktingar. Människor som har flytt sina hem och sina liv i rädsla för att en dag “försvinna” eller bli mördad. Mammor, pappor, grannar, lärare, och studenter. Anledningen till flykt är alltid densamma; att man har organiserat sig, sagt ifrån, försvarat sina mänskliga rättigheterna. Regeringen, genom militären, mördar nuförtiden för det mesta strategiskt, för att sänka dödssiffrorna i statistiken. De mördar oppositionella ledare eller andra viktiga personer, men även idag sker massakrer av hela byar precis som förr. De utreds sällan och de fängslade får ingen rättegång eftersom de sägs vara terrorister.
När vi sitter på bussen stannas vi regelbundet av militären. Folk omkring oss reagerar inte. De suckar eller svär lite om militären meddelar att vi alla ska ut, eller så drar de en lättad suck när de bara sveper med blicken, nickar, kliver ut och vi får köra vidare. När vi är tvugna att kliva ut går de igenom allas packning utan att vi får veta vad de letar efter. De visiterar männen, med automatvapnet hängade på axeln. Männen står framåtlutande med händerna mot den smutsiga bussen, medan de andra militärerna synar oss kvinnor. Du behandlas som skyldig tills motsatsen bevisats. Samtidig hänger en stor skylt ovanför deras huvuden. Den visar en militär som överlämnar ett barn till sin mor, och så står det Por la seguridad y la vida, För säkerheten och livet.
Mina vänner från det kommunistiska partiet här i Colombia vågar inte gå ut och ta en öl med sina vänner, de går heller inte ut om de druckit lite eftersom att de måste ständigt ha full kontroll. De vet aldrig vad de kan bli intagna för. Att organisera sig är också att veta att man kan mista livet.
Att titta på nyheterna är som att titta på ett enda långt reklaminslag från regeringen. Häromdagen visades en strejk av motorcykeltaxis i den idylliska staden, Popayan. Strejken grundades i att de var tvugna att betala en ny avgift till staten. Strejken utbröt i uppplopp. Det visades bilder på hur taxichaufförerna kastade stenar och hoppade på bilar, medans militärerna lugnt och stilla räddade små barn och evakuerade skolbarn. En vän från organisationen för offer under statens våld, fnös och sa att det är ren propaganda, han menar att dessa bilder endast är ett spel för galleriet och att verkligheten är bra mycket mer våldsam.
Det här leder till att många inte vågar organisera sig, men bakom stängda dörrar diskuteras det ständigt politik. Folk organiserar sig på ett eller annat sätt trots den hårda repressionen och våldet från regeringens sida. Hoppet är stort och växer, med livet som insats.
