Det röda Viota

Viota är en kommun som genom 40 års väpnad konfliktikt varit scen för såväl för blodiga massakrer utförda av paramilitärer och militärer. Likaså har Viota varit en stark bas för landets vänsterrörelser. Kopplingarna mellan närvaro och våldet är uppenbara precis som smeknanmet röda Viota, Viota Roja.

En timme öster om Bogota ligger kommunen Viota. Områdets domineras av småskalig kaffeodling. Befolkningen var bland de första att reagera på orättvisorna och det ökade våldet mot landets fattiga bönder. På 60-talet var Viota en av de kommunerna där befolkningen beväpnade sig för att försvara sig mot storgodsens väpnade grupper. Detta var också upprinnelsen till Farc:s bildande.

Området har sedan decenier tillbaka slutat varit en viktig rekryteringsbas för Farc. Andra vänstergrupper såsom Colombias kommunistiska parti har förblivit starka i området. Även fast Farc sedan flera år tillbaka tvingats lämna området är paramilitäterna kvar och våldet mot befolkningen fortsätter.
Många atacker har riktats direkt mot lokalbefolkningen och har tvingats tusentals bönder på flykt. För bara ett år, 30 juni 2007, sedan gick en paramiltärgrupp in i byn San Gabriel mördade fem bönder. Det yngsta offret var en pojke på endast 14 år.

Det kommunistiska partiet fortsätter dock vara starkt i området. Trots den paramilitära närvaron ger vänstergrupperna närvaro en trygghet för många av landets politiska flyktingar. Det kommunistiska partiet har startat projekt för flyktingar i området. Partiet har köpt loss jordbruksmark för att bilda jordbruks kooperativ. Marken skänks till politiska flyktingar från andra regioner som saknar sysselsättning. Partiet har även gett ekonomiskt stöd och utbildning till bönderna för att kunna starta sin egen näring såsom boskapsuppfödning, jordbruk eller fiskodlingar.

I Viota växer hoppet trots den hårda situationen landets opposition genomlever. Befolkningen i Puerto de Brazil har själva byggt en stor social mötesplats för politisk och social organisering. Befolkningen berättar att vänstern i området har börjat växa igen. Carlos Hernandez boende i Puerto Brazil och aktiv i kommunistiska partiet berättar att den nybildade vänsteralliansen Polo Democratico har gett hopp om en förändrnig. Partiet är landets största och besitter guvernörsposten i Bogota. Aldrig har vänstern varit så enad. ”Regeringens står för våldets linje. Polo (Democratico) har konstant stått för en fredlig lösnig. Folket börjar märka detta. Vi kommer växa fortare än vad någon kan ana” avslutar Carlos.

Förändringens Bolivia

Bolivia är idag kanske mer politiskt aktuellt än någonsin.
Landet går igenom en samhällsförändring befolkningen aldrig tidigare skådat ledd av landets första president tllhörande ursprungsbefolkningen. En process som under sommaren attackerats blodigt av landets oligarki och extremhöger.

2006 tog en lång era av högerpolitik slut. Vänsterpartiet MAS (Movimento al socialismo) segrade och landet fick genom Evo Morales Bolivias första president tillhörande urspungsfolk. Detta till trots att 70 % av befolkningen är ursprungsfolk. Befolkningen har tidigare fungerat som röstboskap åt de olika högerpariterna.

Sedan 90-talet har ursprungsfolksrörelsen i Bolivia, precis som i resten av Latinamerika, växt sig stark. Under 2000-talet hade rörelsen blivit så stark att dess protester lyckats lamslå hela landet. Gaskriget 2003 är kanske det tydligaste exemplet. Protesterna mot att vinsterna från gasen inte kom befolkningen till del och för en nationalisering av gasen ledde till att folket lyckades avsätta den dåvarande högerpresidenten och få till en ny lag gasexploteringen. 70 personer mördades under den mycket hårda reprssion protesterna mötte . Redan tre år tidigare år 2000 gick befolkningen i staden Cochabamba ut på gatorna och förhindrade privatiseringen av stadens vatten.

Under presidentvalet 2002 stärkte vänsterpartiet MAS sin position och blev landets andra största parti. Känslan av möjlighet till förandring växte och under valet 2006 lyckades de äntligen tillsätta sin egen president och regering. Många som förut inte intresserat sig för politik såg möjligheter när presidenten och regeringen för första gången bar deras kläder och talade deras språk. De blev något de kunde identifiera sig med.

Morales vann valet genom löften om nationalisering av gasen och oljan samt stora satsningar på skola och sjukvård, samt utökade rättigheter för ursporungsfolken. Det största projektet som han åttagit sig under sin första mandatperiod är att formulera en ny konstitution, som ska utöka ursprungsbefolkningens rättigheter och inleda en demokratisering av samhället och dess instutioner samt en rättvisare fördelning av samhällets resurser. För att formulera konstitutionen har en konstituerande församling tillsatts, bestående av sociala organisationer och övriga samhälliga aktörer. Konstitutionen ska senare i år röstas igenom och godkännas av befolkningen.

De har genomförts stora alfabeteseringskampanjer, en gemensam pensionsfond, kampanjer för att få barn att stanna i skolan, en del i detta är att ge familjen ekonomiskt stöd fr varje år som barnen slutfr i skolan, för att undvika barnarbete. Regeringen har även inlett en jordreform för att omfördela jorden mer rättvist. En del av gasen har nationaliserats men majoriteten är fortfarande privat. Regeringen har fått kritik för detta och för att de inte tagit tag i jordreformen ordentligt.

Motståndet från högern och de rikare områdena har varit mycket kraftigt. De anklagar regeringen för att vara odemokratisk och att han stjäl pengar och lägger i egen ficka. En av landets rikaste regioner Santa Cruz försker bryta sig ut och självbestämmelse. Regionerna begärda folkomrösting och har fått med sig andra regioner rika på naturesurser. Anledningen till att det vill bryta sig ur, är att regeringen vill dela vinsterna från utvinningen av landet naturresurser lika melan regionerna. De västra regionerna Beni, Santa Cruz, Pando och Tarija, kallade halvmånen, som är rika på såväl kapital som naturesurser motsätter sig detta vill fortsätta ha vinsterna för sig själva. Samma regioner, från halvmånen, har begärde under våren omval av regeringen och presidenten Evo Morales. Presidenten gick dem till mötes och sa ”Om folket inte vill ha mig avgår jag” och utlyste folkomröstning. I valet 2006 vann Morales med 52 %, i den nya folkomröstingen som utlystes i år var reslutatet 63%.

Högergrupperingar och guvernörer från halvmånen nöjde sig inte med folkomröstningen. Veckorna efter omröstningens slut tog de till allt våldsammare metoder. Vägar blockerades. skolor brändes ner och de attackerade den folkstödda regeringen. Blockaderna har lett tlll stora ekonomiska förluster för regeringen. Atentat mot landets gasledningar till Brasilien har varit allra mest kännbara. När regeringen försökte få bukt med problemet och satt in polis anklagade de dem för att vara facister.

Oenigheterna mellan de rikare regionerna och resten av befolkningen är stora. Rasism växer från båda håll, de rikare anklagar ursprungfolken för att vara dumma indianer, ursprugsfolket svara med att de är europeer som inte har med Bolivia att göra.

Under augusti har våldet från högern intensifierats och blivit allt råare. Attackerna från högern riktades nu mot alla regeringstrogna som kom i deras väg. Den 11:e september kom kulmen på veckor av våld. Paramilitärer gick på order av den högerguvernören Leopoldo Fernandez in i byn Colija och massakrerade minst 14 bönder på väg att delta i en kongress i en gränstad till Brasilien. undantagstillstånd utlystes och regeringen hotade med att sätta in militär i Santa Cruz där vålder varit som kraftigast. Delstatsguvernören fängslades veckan efter. En vecka efter massakern gick oppositioen med på en dialog med regeringen. Kraven från oppoitionen är bl a att en större del av gasvinsterna ska stanna i de regioner där den utvinns, att formen för omröstningen om konstitutionen ska ändras och att de ska framskjutas i tid. Huvudkravet är dock en regional folkomröstning för utökade autonomi åt regionerna.

Högerns krav är ett utrbrtningförsök av landet oligarki. Ett försök att bibehålla sina privellegier och avstå ansvar för demokratisering och den sociala upprustningen av landet. De senaste månadens våld måste ses i ljuset av Evo Morales ökade stöd i de västra delar som traditionellt sätt varit stabila högerfästen. Våldet var en desperat handlingen av från en av latinamerikas äldsta oligarki påväg att förlora både sina privelegier och si social bas.

I och med den nya regeringen är många politiker idag gamla folkkämpar och kokaodlare istället för västerländskt skolade politiker eller affärsmän. Den lokala borgmästaren i Chapare och f.d kokaodlaren Feliciano Mamani understryker att de nya politikerna har sötrre förtroende från foket och ses som mer ärliga. Folkets inträde i maktens centrum har ocksåfört folket ut på gatorna.

I staden Cochabamba fylls stadens centrala torg dag efter dag med sociala organisationer. På dagarna står informationsborden täta och kampanjer från de sociala organisationerna. Här finns jämställdhets organisationer som jobbar mot våld i hemmet, miljöorganisationer, regeringspartiet MAS och folkbildningsorganisationen för ursprungsfolk Red Tinku. På kvällstid blir folkmassorna allt tätare. Överallt diskuteras det, de hetaste diskussionsämnena är den nya konstitutionen och förstatligandet av gasen.

Här hålls öppna föreläsningar och utbildningar om Bolivias sociala historia. Här diskuteras ursprungfolkens historia och kulturens roll idag. En av föreläsarna säger att ” Förändringarna inledds inte när Evo Morales blev president. Arbetet med att återvinna vårt värde som folk inleddes samma dag som spanjorerna inkräktade vårat land och tog det ifrån oss.” Stämningen på torget är livfull, aktiviteterna många och engagemnaget stort. Det känns att det är här bland folket som förändringen av Bolivia sker.

Feliciano Mamani är övertygad om att förändringen är oåterkallig. ”Det finns ingen återvändo. Ifall Morales avsätts kommer den verkliga revolutionen äga rum”

Upproret fortsätter

Peru: Under måndagen har ursprungsbefolkningen i Amazonas intagit bron Corral Quemado för Amazonas största motorväg interamericana del norte. En gaspump intogs även. Regeringens svar har varit att skicka ner en polisparull för att tillbaka oljeanläggningen. Det har rapporterats om konfontationer. Polisen har intagit tre oljestationer och dammen El Muyo. Samtidigt har lokalbefolkningen uppmanat intagandet av Camisea en av landets största elcentraler. Detta intagandet skulle innebära en elkollaps i Peru och stora delar av huvudstaden Lima skulee riskera bli utan el. Samtidigt hotar regeringen att attackera blockaden vid Corral Quemado. Trots hoten uttalar sig de lokala ledarna om att blockaden inte kommer lyftas.

Uppror i Amazonas

 

Efter att förhandlingarna mellan Perus regeringen och representanter från djungelområdets ursprungsbefolkning bröts förra veckan har ett uppror utlöst i Amazonas.  Förhandlingarna kring La ley de la selva som reglerar bruket av naturresurserna i Peruanska amazonas och lokalbefolkningens rättigheter.

Peruanska amazonas är hårt drabbat av utsläpp och skogsskövling orsakat av olje och gasindustrin samt dammbyggen. Området är bebott av folkgrupperna wuajum och Wampis som är oerhört beroende av naturresurserna för sin överlevnad. Under många år har grupperna försökt att nå till en förändring av lagstiftningen kring naturskyddet och rätten till naturresurserna. När de i sommar äntligen nådde till en förhandling med regeringen var politikerna aldrig beredda att diskutera några större lagförändringar. I slutet av förra veckan lämnde urprungsfolkens representanter förhandlingensbordet pga regerngens ointresse.

Under förhandlingarna kom befolkningens svar på regeringens ignorrans.  Under tisdagen 12/8 ockuperade 4000 ursprungsfolk det statliga oljebolagets anläggningar i Imaza. Likaså intogs en kommunikationssatelit och fyra poliser hålls i gissla. Befolkningen hade ansiktsmålat sig och beväpnat sig med spjut som ett tecken på upprorets allvar.

Under söndagen (17/8 ) rapporteras det om kraftiga sammandrabbningar mellan polis och lokalbefolkningen. Poliserna försökte återta kontrolen i området utan att lyckas. En av ledarna för befolkningen sa under lördagen att ”vi kan stanna här i ett år om det behövs”.

För säkerheten och livet?

Dom kallar Colombia en demokrati, ett land där man får säga vad man vill, till vilket pris undrar jag då. Dom säger att Colombia utvecklas ekonomisk, för vem undrar jag och 23 miljoner colombianer, som befinner sig under fattigdomsgränsen.

”Dom dödade min bror”
”Dom dödade min systers två barn”
Alla känner någon som har blivit mördad av militären eller de paramilitära grupperna i Colombia.
Morden blir bortförklarade som olyckor eller det sägs att de tillhör grupper som klassificeras som terrorister. Här i Colombia räcker det med att organisera sig som student, tillhöra en vänsterorganisation eller bara en grupp som inte håller med regeringen för att vara terrorist eller bli misstänkt. En vän till mig berättade att när hon pratade med en nära vän hade hon sagt att hon inte höll med presidenten, Uribe, i en sakfråga. Vännen frågade då om hon var terrorist. Minsta oppositionella uttalande och dina närmaste vänner börjar titta snett.

I Colombia finns idag ca 4,5 miljoner interna flyktingar. Människor som har flytt sina hem och sina liv i rädsla för att en dag ”försvinna” eller bli mördad. Mammor, pappor, grannar, lärare, och studenter. Anledningen till flykt är alltid densamma; att man har organiserat sig, sagt ifrån, försvarat sina mänskliga rättigheterna. Regeringen, genom militären, mördar nuförtiden för det mesta strategiskt, för att sänka dödssiffrorna i statistiken. De mördar oppositionella ledare eller andra viktiga personer, men även idag sker massakrer av hela byar precis som förr. De utreds sällan och de fängslade får ingen rättegång eftersom de sägs vara terrorister.

När vi sitter på bussen stannas vi regelbundet av militären. Folk omkring oss reagerar inte. De suckar eller svär lite om militären meddelar att vi alla ska ut, eller så drar de en lättad suck när de bara sveper med blicken, nickar, kliver ut och vi får köra vidare. När vi är tvugna att kliva ut går de igenom allas packning utan att vi får veta vad de letar efter. De visiterar männen, med automatvapnet hängade på axeln. Männen står framåtlutande med händerna mot den smutsiga bussen, medan de andra militärerna synar oss kvinnor. Du behandlas som skyldig tills motsatsen bevisats. Samtidig hänger en stor skylt ovanför deras huvuden. Den visar en militär som överlämnar ett barn till sin mor, och så står det Por la seguridad y la vida, För säkerheten och livet.

Mina vänner från det kommunistiska partiet här i Colombia vågar inte gå ut och ta en öl med sina vänner, de går heller inte ut om de druckit lite eftersom att de måste ständigt ha full kontroll. De vet aldrig vad de kan bli intagna för. Att organisera sig är också att veta att man kan mista livet.

Att titta på nyheterna är som att titta på ett enda långt reklaminslag från regeringen. Häromdagen visades en strejk av motorcykeltaxis i den idylliska staden, Popayan. Strejken grundades i att de var tvugna att betala en ny avgift till staten. Strejken utbröt i uppplopp. Det visades bilder på hur taxichaufförerna kastade stenar och hoppade på bilar, medans militärerna lugnt och stilla räddade små barn och evakuerade skolbarn. En vän från organisationen för offer under statens våld, fnös och sa att det är ren propaganda, han menar att dessa bilder endast är ett spel för galleriet och att verkligheten är bra mycket mer våldsam.

Det här leder till att många inte vågar organisera sig, men bakom stängda dörrar diskuteras det ständigt politik. Folk organiserar sig på ett eller annat sätt trots den hårda repressionen och våldet från regeringens sida. Hoppet är stort och växer, med livet som insats.

Colombia: tre lögner i ett hav av propaganda

Frigivningen av Ingrid Betancourt, en militärstrategisk succè
I svensk media har frigivningen framställts som en intelligent attack mot en fångtransport. Carlos Garcia från Comite permanente de derechos humanos (den permanenta kommiten för mänskliga rättigheter) berättar att ”det fanns redan vid attacken en överrenskommelse om en frigivning av fångarna. Regeringen bröt denna överrenskommelse och attackerad bokstavligt talat en fångöverväxling vilket bör ses som ett brott mot internationell rätt”

Frigivningen var alltså inget militärt snilledrag utan en del i propagandakriget. Alvaro Uribe skulle aldrig låta FARC framställas som villiga att överlämna sina fångar. Uribe:s bild av Farc, är en grupp terrorister som är omöjliga att förhandla med.

FARC på väg under
Visst har FARC mött en rad viktiga förluster under de senaste året. Gerillans struktur är ännu intakt. Likaså tillgång till militärtmaterial som bla Luis Eladio Pérez föredetta FARC-fånge beskrivit i ett flertal intervjuer ”Farc är inte försvagade militärt, de kan köpa de vapen de vill” sa han till DN den 8/6.

Konlikten har fötts ur landet sociala och politiska problem och kommer aldrig kunna lösas militärt. Problematiken fortsätter att existera. Än idag befinner sig hälften av landets befolkning i fattigdom. Regeringens krig mot gerillan har resulterat i hundratusentals mördade och 4,5 miljoner internflyktingar.

Säkerheten har ökat under Alvaro Uribe
Under Uribe har de paramilitära grupperna på landsbygden ökat. Trots detta sägs regeringen påbörjat en avrustning av grupperna 2004. Detta har visats vara en skenmanöver menar Paulo Gustavo Petro som under många år forskat kring paramilitärerna. Paramilitärerna sades under början av avrustningen vara 33 000. Några månader innan var de endast 12 000. När regeringen idag säger att de avbeväpnat 60% av paramilitären har de inte avbeväpnat en enda.

Dagens paramilitära våld består av selekiva mord som lätt kan döljas i statistiken. En strategi som ger en illusion av att våldet avtar. Sedan avrustning påbörjades har 3 300 personer mördats av paramilitären. Under de senaste åren har kopplingarna mellan regeringen och paramilitärerna blivit allt tydligare. 10 % av kongressens ledamoter sitter i fängelse pga samband med grupperna. Ytterliggare 10% befinner sig i rättsliga utredningar.

Allt lugnt i Colombia

Colombia är nära fred sägs det. President Alvaro Uribe hyllas världen över för sina framsteg i kriget mot Farc. Verkligheten i Colombia är dock en helt annan. Regeringen förföljer och mördar opositionella. Det vardagliga förtrycket fortsätter långt bortifrån mediabruset.

Den väpnade konflikten i Colombia har under sommaren återigen varit huvudnyhet i svenska medier. Historien om presidentkandidaten Ingrids tid som fånge hos FARC har lämnat avtryck världen över. Regeringen har genomfört en rad lyckade militära aktioner mot FARC. Detta tillsammans med fritagningen av Ingrid och övriga fångar har resulterat i en ökade popularitet för presidenten Alvaro Uribe både i Colombia och västvärlden.

Händelserna har skuggat det vardagliga våldet i Colombia och det förtryck landets fattiga dagligen genomlever. Colombia är det land med näst mest internflyktingar i världen, nära fyra och en halv miljoner. Bakom denna statstik ligger en tvångsförflyttning genom militära medel för att beskära gerillan sin folkliga bas och ge plats åt exploatering av naturresurser. Bakom en fasad av terrorist- och drogbekämpning mördats varje år hundratals oppositionella.

Den 20:e juli marscherade uppemot 4 miljoner colombianer för fred och frisläppningen av Farc:s resterande fångar. Marschen var till stöd för regeringens politik, vilka också var huvudarrangörerna. Många förvånades över avsaknaden av motreaktioner. Anledningen till att dessa uteblev var inte att alla Colombianer ställer sig bakom regeringens politik. Anledningen var rädslan för repression.

Efter den stora marschen mot Farc i februari arrangerade landets sociala rörelser en motdemonstration . De mest framträdande var flyktingorganisationer och organisationen för offren av statens brott. Marschen var en protest mot regeringens och paramilitärernas brott mot de mänskliga rättigheterna. Motdemonsrtationen samlade miljontals människor över hela landet. Veckan efter mördades fyra av arrangörerna och ett tjugotal fängslades.

Stödet för regeringens marsch den 20:e juli var ett resultat av två veckors intensiv propaganda. Samtliga av landets större tidningar och tv-kanaler gjorde dagligen reklam för marschen och har hyllat Ingrid och de andra fångarna som nationens hjältar. Fängslade Farc-ledare har även visats upp på tv. De sägs blivit tillfångatagna av militär. Farc menar att de överlämnat sig frivilligt .

Mediabilden av konflikten har varit en triumferande regering mot ett desperat Farc på reträtt. I denna bild utelämnas landets fyra miljoner internflyktingar och de hundratusentals mördade. De allra flesta offer för militär och paramilitärer stödda av regeringen. De journalister, sociala kämpar och vanliga colombianer jag pratat med menar att anledning till den stora uppslutningen kring demonstrationer den 20 juli är bilden av att regeringen är nära en militär seger. ”Colombianerna är krigströtta och hoppas på fred. Den sida som är närmast en seger vinner mest stöd” säger Maria Juarez aktiv inom landets miljörörelse. Alla gick dock inte ut frivillgt. Offentligt anställda betalades och elever hotades med sänkta betyg för att delta .

Rädslan för repression är konstant påtaglig. Folket är skrämt till tystnad. Den som är kritisk stöder Farc och är därmed terrorist, en logik som lett till att tiotusentals oppositionella mördats. Sedan 80-talet har 4000  mördats från ett och samma parti, vänsterpartiet Union Patriotica.

Pedro, en känd kulturell personlighet, viskar till mig under marschen den 20 juli ”Vi får prata om det här när vi kommer hem. Vi är omringade” när jag kommentera regeringsmarschen storlek. Känslan är densamma överallt. Vänstern är livrädd för repression. Bakom varje hörn finns paramilitärer och spioner. Ingen plats är trygg.

Mediabilden av Colombia är till stöd för kontinentens mest sofistikerade diktatur. En regim som har total kontroll över landets medier. Landets kritiska medier har en mycet kortlivslängd. Där paramilitärer kontrollerar gatorna och utför de mest grymma brott mot opositionella. Betalda av regeringen och garanterade straffrihet. Med täckmanteln terroristbekämpning svävar Uribe fritt under Bush trygga vingar.

Folkfest eller fest av folket?

Den 21 juli arrangerades återigen  La Guelagetza i Oaxaca. En kulturell fest som idag både har en alternativ och en officiell verision. Den officiella arrangerad av regeringen för att stärka turismen. Den alternativa arrangerad av lärarfacket och APPO (Folkrådet för Oaxacas folk) som en del i kampen för att stärka den folkliga organiseringen kampen och ge hopp om kampen för ett annat Oaxaca.

La Guelagetza är en kulturell folkfest som årligen arrangeras i Oaxacas. Festen innehåller traditionell dans och musik. Guelagetzan har haft en viktig roll för delstatsregeringens propaganda. Festen visar upp upp ett harmoniskt pluralistiskt Oaxaca. Denna bild av Oaxaca vill APPO inte lämna oemotsagd. La Guelagetza popular vill visa upp Oaxacas befolkning som ett stolt kämpande folk. Festen är också ett tillfälle att hylla alla de människor som mördats, fängslat och försvunnit under den hårda repression som efterföljt upproret.

Guelagetza popular föddes under APPO:s uppror 2006. Den årliga folkfesten arrangerad av regeringen blockerades av en folkmassa av tiotusentals personer. Detta ledde till att arrangemanget aldrig kunde genomfördas.Under protesterna föddes ideén om en alternativ Guelagetza arrangerade av folket. Ett arrrangemang där invånare från de fattiga förorterna och landsbygden har råd att närvara. Där befolkningen får en möjlighet att lära känna sin egen kultur. Inträdet på den officiella festen kostar runt 300 kr, vilket  är mer än en veckolön för en medelinkomsttagare i delstaten. Under den alterntiva festen är inträdet gratis. 

Under det alternativa arrangemanget uppträder lokala grupper från den fattiga landsbygden. Alla delstatens regioner och folk finns representerade. Under den officiella festen uppträder betalda proffs. Regeringen drar in storvinster. Vinster som försvinner in i en labyrint av korruption. Efter förra årets fest lämnades storsummor helt odokumenterade. Under årets alternativa Guelagetza deltog 740 dansare och 260 musiker. Antalet åskådare beränades till 35 000. På den officiella samlades endast 14 000 åskådare.

Oaxaca har gett begreppet folkfest en helt ny betydelse. Här förvandlas den historiskt exkluderade ursprungsbefolkningen från ett objekt för turistindustrin till ett kulturellt och politisk subjekt som återskapar och försvarar sin egen identitet. Här finns ingen gräns mellan politik och kultur. Årets fest förvandlas snabbt till en politisk formering. Kulturen förenar genom återtagandet av en gemensam identitet. En identitet som synligör de gemensamma förtryck och problem folket genomlever samt nödvändigheten av kamp och kollektiv handling.    

Arrangemanget är också ett bevis på folkets organisatoriska kapacitet. En insikt föds om möjligheten till en folklig förvaltning av samhällsfunktionerna. Jose Ernesto Mares skriver “APPO tillskriver en stor seger gentemot tyrannen (delstats guvernören Ulises Ruiz) när de använder allt de som folket besitter; fantasi, solidaritet och kreativitet.” 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Befolkningen stoppar polisens nedläggning av lokalradio

I Xochistlahuaca, Guerrero, Mexiko, den 10 juli attackerade polistyrkorna än en gång folket och byns lokala radio, Radio Ñomndaa, La palabra del agua. De har kämpat hårt för både utrustningen och radion, och trots hårt motstånd från regeringen har de bibehållit radion och dess lyssnare. Polisen har denna gång gått så långt som att göra intrång i radions kontor och kabin.

Under morgonen den 10 juli gick två polisstyrkor med 40 poliser in i Suljaa’, Xochistlahuaca, Guerrero, för att stoppa sändningarna av byns lokala radio, Radio Ñomndaa La palabra del agua. Argumenten var att de inte hade tillstånd att sända radion.
”Regeringens lagar och regler, exkluderar oss som ursprungsfolk, det är därför de inte vill ge oss tillstånd” säger radions kommité. De tog sig in i receptionen och förbjöd folket att fota händelsen. De beordrade folket att försvinna och hotade de som fotade övergreppet. Syftet var att ta med sig utrustningen och stänga ner radion. De kopplade ur utrustningen samtidigt som mer och mer folk från byn samt de lokala auktoriteter anlände för att visa att aktionen inte hade någon laglig grund. Polisen stängda av gatorna i ett försök att hindra folk att komma till platsen, men trots det kom fler folk för att försvara radions rätt att existera.

Efter två timmar av verbal argumentation samt en ständig tillströmning av manifesterande människor, började polisen dra sig tillbaka utan att varken ha fått med sig något eller någon.

Dock så befanns sig polisen i närheten av byn även senare på eftermiddagen. De lyckades tillslut bränna radions utrustningen och datorer. Redan samma dag lyckades La palabra del agua återgå till sändning via internet men den regulära sändnigen som når folket i byn ligger fortfarnade nere. Det är ännu oklart hur radion ska ersätta utrustningen och sända igen, men mycket hopp ligger förtillfället på internationellt stöd.

Gerilla blir parti, som blir regering?

El Salvador är ett land format av ett tjugo år lång, blodigt inbördeskrig. Ett land tydligt politiskt delat av kriget. Mellan vänstern och höger Vänstergerillan blev aldrig besegrade utan omformade sig till ett politiskt parti efter kriget. Ett parti som nu är påväg att ta makten i landet.

El Salvador är en strandad ekonomi. Stora delar av landets jordbruksmark ligger obrukade medan många saknar mat för dagen. Satsningarna på utbildning och sjukvård är näst intill obefintliga. De enda arbeten som återfinns är inom ihopsättningsfabriker till slavlöner..

FMLN bildades 1980 som sammanslutning av fem olika vänstergrupper och gerillor i El Salvador. Rörelsen bildades under en tid då protesterna mot landets militärdiktatur blivit landsomfattande. Under en tid då repressionen mot landets folkrörelser blev alltmer blodiga.

När en stor demonstration attackerats av polis och militär. Folket bestämde sig för att en väpnad kamp var den sista utvägen att störta diktaturen. FMLN begav sig ut på landsbygden, framförallt landets norra delar för förbereda sig för ett krig. Sociala projekt såsom bondekooperativ, vaccination och alfabetiseringskampanjer inleddes påsidan om militärlägren. De fattiga bönderna anslöt sig till gerillan som växte stort.

Gerillan vann stora militär framgångar. De kontrollerade stundvis så mycket som 60% av landets yta. Samtidigt pumpade USA in militärt stöd till regeringen. Under andra hälften av 80-talet blev ställningar alltmer låsta och ingen av sidorna gjorde större landvinningar. Gerillan kontrollerade den fattiga landsbygden och regeringen städerna. Kriget blev seglivat och regeringens attacker riktades ofta mot lokalbefolkningen. Striderna förflyttades till stadskärnorna. Där led FMLN stora förluster. Befolkningen drabbades hårt av kriget och ropen på fred blev allt högre och fler. 1992 slöt sidorna ett fredsavtal. Hundratusentals civila fick sätta livet till.

Efter fredsavtalen ombildades FMLN till ett politisk parti. Partiet stöd har konstant växt under 90-talet. Valet 2004 förlorade partiet med 2%. Under valet innan blev de landet största partiet men lyckades trots detta inte knipa makten.

Regeringen har genom landets större medier fört en skrämselpropaganda mot partiet inför nästa års val. FMLN har sagts gett miltärt stöd till FARC-gerillan i Colombia. FMLN sägs hota utländska investeringar i landet. ”El savador kommer svälta under FMLN” har rubrikerna lydit. Situationen för de 2 miljoner salvadorianer som bor och arbetar i USA sägs bli kritisk då landets relationer med USA kommer försämras.
Under förra valet ledde FMLN länge opionsundersökningarna. I sista stund lanserade regeringspartiet ARENA en kampanj mot landets bönder. De skulle förlora sitt ekonomiska stöd om FMLN segrade sas det. Maria från folkbildningsorganisationen El Maiz i San Salvador säger aat ”ARENA hotade bönderna med att de ekonomiska stödet skulle utebli under förra valet. Det var det som vände opinionen då. Inför nästa års val har befolkningen lärt sig en läxa och kommer inte falla för regerings fula knep”.

FMLN har även satsat hårt på frågan om ekonomiskt stöd till landets fattiga bönder. Utökade satsningar på det inhemska jordbruket ska också leda till ökat oberoende i livsmedelsfrågan. detta har ökat partiets popularitet beroende på matkrisen som drabbade landet hårt. Regeringens politik  att satsa på ihopsättningsfabriker framför jordbruk har varit totalt misslyckad.

I Perquin i norra delarna av landet träffar jag Manuel förra detta gerillasoldat. På frågan om FMLN kommer vinna valet svarar han obrytt: ”Ja det är så det är planerat”. Hans förhoppnigar på större förändringar är inte stora men ser ändå en oerhörd betydelse för framtidens politiska arena. En seger skulle till viss del ge folket tillbaka hoppet på att förändra situationen i landet efter ett decenium av toppstyre”.

När jag vandrar genom San Salvadors centrala delar syns FMLN souvenirer i vartannat stånd. Hos de flesta försäljarna skymtar det ett klistermärke på FMLN:s presidentkandidat Mauricio Funesmed texten ”Nuevo presidente, nuevo El Salvador” (ny president, nytt El Salvador). Min salvadorianske vän säger till mig ”så här mycket har FMLN aldrig synts i stan”. Enligt opinionsundersökningar utförda i maj av universitet har partiet 42% och regeringspartiet 25%. 63% anser att landet måste byta regering.

I FMLN:s politiska program blandas radikala krav liberala. Gratis utbildning, 100% föräldrapenning och ett slut på oljeberoendet blandas därefter följer punkten rättvis konkurrens på marknaden som är mer nervstillande för det intenationella kapitalet än en del av ett socialistiskt El Salvador. Propagandan har tvingat partiet att besöka företag i USA för att rädda utländska investeringar. Detta har blandats med besök hos landets vänsterregeringar som Venezuela och Nicaragua om planer om framtida samarbete.

Det är i dagens läge svårt att förrutspå vad som kommer ske om FMLN kommer til makten. El Salvador är idag väldigt beroende av de pengar som Salvadorianska arbetar skickar hem från USA, vilket är landets största inkomstkälla. Många menar att FMLN blivit uddlösa reformister och att socialdemokraterna tagit över partiet. Andra menar att partiet ligger lågt för att undvika ett ramaskri i media och tror fortfarande på ett socialistisk El Salvador. Tveklöst har partiets socialdemokratiska falang växt men att avgöra om den är större än den marxitiska är svårt, alldeles för svårt för mig. En sak är dock säker. Vänstervågen i Latinamerika kan med FMLN få ett verkligt fäste även i USA:s egen bakgård:Centralamerika.